Säkerhetsarbete handlar om att skapa en bättre framtid
Kort om säkerhetsarbetets grunder, och om säkerhetskrav kontra ekonomi för järnväg, sjukvård och försvar.
Syftet med säkerhetsarbete är att öka säkerheten genom att försöka påverka framtiden. Det handlar inte om att spå, att förutsäga vad som kommer att hända, det handlar om att förändra framtiden genom att förebygga vad som annars skulle kunna hända.
Det är inte så att saker bara händer, att vi bara har att acceptera det som sker. Det går att förebygga såväl olyckor som krig, det går att förhindra miljöförstöring och smittspridning. Man kanske inte alltid lyckas, eller man kanske inte lyckas fullt ut, men det går att påverka framtida förlopp. Säkerhetsarbete handlar om att styra framtiden i en säkrare riktning. Det gäller både för safety och security.
Säkerhetsarbete består av många olika komponenter, men kärnan handlar om dessa två: att identifiera riskkällor/hot/sårbarheter och att förhindra att de leder till negativa konsekvenser i form av skador och förluster.
För att komma fram till vilka riskkällor/hot/sårbarheter man skall förebygga behöver man göra en riskanalys. En riskanalys handlar kortfattat om att dela in risker i acceptabla och oacceptabla. Men det finns också gränsfall där man kan behöva göra en djupare analys och se till helheten för att avgöra om och hur man skall förebygga. För att veta vad som är oacceptabelt måste man bestämma sig var gränsen går, och bäst är om så kallade riskacceptanskriterier finns inskrivna i lagen, att man i ett demokratiskt samhälle kommit överens om hur långt man vill gå för att förhindra skador och negativa konsekvenser inom olika områden.
I säkerhetssammanhang innebär risk en sammanvägning av sannolikhet och möjliga konsekvenser, och man kan ofta bara uppskatta en ungefärlig sannolikhet, dessutom kan även konsekvenserna ibland vara svåra att bedöma. Man kommer inte heller kunna hitta alla riskkällor/hot/sårbarheter, men med systematiskt analysarbete utfört av personer med lämplig kompetens kan man oftast hitta de viktigaste.
En fara, ett farligt tillstånd, kan leda till farliga händelser, och farliga händelser kan leda till skador. Ibland kan man eliminera det farliga tillståndet helt. Man kan t ex bygga en planskild vägkorsning.
Ibland måste man istället försöka förhindra att det farliga tillståndet leder till en farlig händelse. Människor gör misstag, det går inte att förhindra, men i ett bra system finns det olika former av barriärer som förhindrar att mänskliga misstag leder till incidenter och olyckor.
Ibland går det inte att förebygga farliga händelser, då handlar det istället om att minimera skadorna. Det kan t ex ske genom larm och beredskap, så att man snabbt kan agera och minimera skadorna. Det kan handla om att snabbt kunna upptäcka att en patients tillstånd blivit kritiskt, eller att snabbt kunna mobilisera i händelse av krig.
Oavsett vad som i praktiken är möjligt att göra, så handlar säkerhetsarbetet om att försöka påverka framtiden i en säkrare riktning. Helst så tidigt som möjligt i de händelsekedjor som kan leda till skada.
”Det hände ju inget” betyder ofta att säkerhetsarbetet var bra och fyllde sin uppgift. Inte att det var onödigt och inte behövdes. Men, har man inte gjort sitt säkerhetsarbete kan det också handla om ren tur, en tur man kanske inte kommer ha i framtiden om man fortsätter negligera säkerhetsarbetet.
Om man gjort ett bra arbete med att identifiera riskkällor/sårbarheter/hot och med att bedöma riskerna förknippade med dessa och man har klart för sig hur man bäst kan förebygga negativa konsekvenser, det är då man ibland kan komma till det allra svåraste med säkerhetsarbetet, om det inte finns lagstadgade riskacceptanskriterier och skarpa säkerhetskrav: För då kommer ofta ekonomin in och sätter käppar i hjulet. Den kortsiktiga ekonomin som ofta tycker det är för dyrt att satsa tillräckligt mycket på säkerheten.
För järnvägen är säkerheten lagstadgad i stor utsträckning, på EU-nivå. Politiker och ekonomer kan inte köra över säkerheten om säkerhetskraven är skarpa i lagen. Det finns många problem med järnvägen idag, men nu är det länge sedan en stor tågolycka inträffade i Sverige, tack vare säkerhetsarbetet. Tack vare KRAVEN på säkerheten. Problemen med järnvägen idag handlar mer om tillgänglighet, vilket dock indirekt kan påverka säkerheten också, men i lägre grad.
För sjukvården finns inte sådana skarpa krav på de som är ansvariga för vården, på de som styr den. Det finns inga riskacceptanskriterier. Ekonomin står över säkerheten. IVO är tämligen maktlösa.
Tyvärr verkar något liknande också gälla finansieringen av vårt militära försvar. Ekonomin står över säkerheten, åtminstone delvis. Det vore kanske inte fel med bindande riskacceptanskriterier även för försvaret. Dvs att politikerna skulle behöva ange hur hög säkerhet man vill ha, inte ge en summa pengar som kanske inte räcker till det som de samtidigt ger sken av att vilja åstadkomma.
Det kanske låter luddigt och svårdefinierat, detta ”hur hög säkerhet man vill ha” men sådant kan man lösa med standardisering och säkerhetsnivåer. Jag har ganska klart för mig hur det skulle kunna göras för sjukvården, och jag tror det skulle gå att göra även för försvaret även om säkerhetsbilden är lite mer komplex där, det handlar bl a om en sammanvägning av hotbild och försvarsförmåga. Jag inser förstås att det redan finns mycket underlag för detta, men jag syftar på hur dessa underlag ställs samman och hur de används för att fastställa finansieringen av försvaret. Kortfattat så borde säkerheten ha ett veto över ekonomin och inte tvärtom. Med någon form av riskacceptanskriterier för försvaret skulle vi kanske kunna få en större långsiktighet och lite bättre framförhållning.
Och detsamma gäller för civilförsvaret. Säkerheten borde ha ett veto över ekonomin i alla delar av samhället som är viktiga för civilförsvaret, bland annat just sjukvården. Den bästa grunden för ett bra civilförsvar torde vara ett civilsamhälle med fungerande säkerhetsstyrning och tillräckligt hög säkerhet i fredstid. Säkerhetsstyrning avseende både safety och security.
Jag skrev om säkerhetsnivåer för sjukvården i Dagens Medicin för över 20 år sedan, se bild nedan, artikeln är fortfarande mycket aktuell, för inte har det hänt så mycket under dessa 20 år.
