Att larma om säkerhetsbrister
Apropå att visselblåsarlagen prövats i tingsrätten i veckan
Har skrivit en text med anledning av visselblåsardomen som kom i veckan, som det skrivs om här: visselblasarlagen-nastan-helt-tandlos-efter-forsta-domen och här: visselblasarlagen-provad-for-forsta-gangen-lakare-forlorade-malet Har ej läst själva domen, nedanstående är mer en generell kommentar om visselblåsarlagen och larm om säkerhetsbrister.
Jag tolkar det som att det både rörde sig om avvikelser som avsåg säkerhetsbrister och kvalitetsavvikelser. Det skulle i och för sig kunna handla om en personlig konflikt mellan kirurgen och narkosläkaren, att den ene skriver avvikelserapporter om den andre i syfte att trakassera, det lär förekomma att avvikelserapportering missbrukas på det viset inom vården (anekdotisk info jag fått). Utan att veta mer än vad som skrivs de länkade artiklarna, utgår jag dock ifrån att det (bland annat) rör säkerhetsbrister, och denna text handlar om vilken lagstiftning och organisation jag anser vore mycket bättre för att hantera säkerhetsbrister generellt.
Säkerhet för tredje man borde naturligtvis inte alls behöva hanteras via en visselblåsarlag. Det borde istället finnas lagkrav på oberoende säkerhetsstyrning på arbetsplatsen, lagkrav på säkerhetsnivå ställd på vårdgivaren/arbetsgivaren. Säkerhetsbrister skulle då rapporteras till den oberoende säkerhetsfunktionen, och den rapporteringen skulle dessutom eventuellt kunna vara anonym. Den oberoende säkerhetsstaben skulle i och för sig bestå av anställda, men som enligt lag jobbar direkt utgående från myndighetsförordning, under en myndighet. Dessa anställda skulle eventuellt kunna ha ett förstärkt anställningsskydd likt fackliga anställda, men viktigt förstå att säkerhet för tredje man INTE är en facklig fråga, utom vad gäller arbetsmiljöaspekten. Funktionen har likheter med den som skyddsombud har, men rör tredje man och är mycket mer omfattande, inte en sidouppgift utan en stabsfunktion. Idag ser vi ofta att facket larmar om patientsäkerhetsbrister, men det är ju inte fackets uppgift, det är något de ibland ser sig tvungna att ta tag i därför att det saknas lagkrav på systemsäkerhet för vården, och därför att det ju också berör arbetsmiljön.
Sådan oberoende säkerhetsstyrning saknas alltså för vården idag. Lagkraven för vårdsäkerheten är tandlösa, utom för medicinteknik och för godkännande av läkemedel. Och journalsystem och annan digitalisering hanteras som administrativa system när de i själva verket borde klassas som medicinteknik. Men viktigare än att digitaliseringen klassas som medicinteknik, vore att det verkligen infördes säkerhetskrav på helheten, dvs systemsäkerhet för vården som helhet, med en sammanhållande lagstiftning för allt säkerhetsrelaterat.
Säkerhet och kvalitet är mer eller mindre hoprörda i vården. Kvalitetsfrågor, dvs HUR man skall arbeta, hur man skall arbeta effektivt etc åligger förstås den vanliga styrningen. Säkerhetsarbetet å andra sidan, dvs riskhantering och förebyggande säkerhetsarbete, bör vara skilt från det övriga ledarskapet, i själva verket bör den lokala säkerhetsstaben utöva lokal säkerhetstillsyn av övriga chefer, vilket dock förstås kräver stöd i lagen och från myndighet. Ansvaret för säkerheten skall förstås ligga på den vanliga styrningen, medan en säkerhetsstab bör ansvara för det överordnade säkerhetsarbetet och riskhanteringen, och vid behov driva på de ansvariga cheferna med myndighetsstöd i ryggen. Och förstås ge stöd. Ansvarsfördelningen mellan stab och verksamhet kan se olika ut, men viktigt att ha en någon form av oberoende säkerhetsfunktion som i samverkan med extern myndighet har reell makt över säkerheten utgående från lagkrav. Utan skarpa lagkrav blir tyvärr säkerhetsarbetet godtyckligt och i praktiken tandlöst.
Man bör tydligt skilja på kvalitetsavvikelser och “safety hazards”, dels kräver de olika form av hantering, dels finns det risk att säkerhetsavvikelser drunknar i mängden om man inte skiljer ut dem. Men framförallt finns det en juridisk skillnad mellan “safety hazards” och kvalitetsavvikelser, eller borde göra det, om det fanns en säkerhetslagstiftning värd namnet för vården.
Om det jag föreslår ovan hade funnits så skulle den här kirurgen kunnat ta upp säkerhetsbristerna med den lokala staben (kanske bara en person om liten organisation), som sedan skulle driva frågan vidare. Vid misstänkta säkerhetsbrister som rör olämplig personal borde kanske myndighet kontaktas tidigt. Om anmälaren och/eller säkerhetsstaben anser att vårdgivaren inte hanterar ärendet på rätt sätt bör de kunna rapportera till myndighet (under sekretess), vilket vore så mycket bättre än en visselblåsarfunktion och att sådana konflikter skall hamna i tingsrätten. Om ärendet rör säkerhet bör det hanteras av en säkerhetsorganisation, både internt och externt.
Hade det funnits säkerhetskrav på vården, krav på oberoende säkerhetsstyrning, då hade Macchiarini-haveriet kunnat förebyggas, som jag skrev om här: forslag-pa-process-for-riskbedomning Och de som larmade då, de skulle fått en helt annan typ av stöd av en säkerhetslagstiftning för vården än av en visselblåsarlag, dessutom skulle patienterna kunnat räddas.
Sedan kan det ändå behövas en visselblåsarlag för rapportering av andra typer av oegentligheter, och även i sista hand även när det gäller säkerhet, men säkerhet hanteras mycket bättre på annat sätt. Där bra lagstiftning utgör grundförutsättningen.
Gör om patientsäkerhetsutredningen från början med målet att gradvis införa systemsäkerhet för vården! Det måste ställas säkerhetskrav på vårdgivarna. Det behövs mycket vassare och tydligare lagstiftning. I dagens läge är IVO tyvärr ganska maktlösa. Liksom de som vill larma lokalt.